Mitt arbete om postimpressionismen

När jag läser om Postimpressionismen får jag intrycket av att Impressionismen ansågs ganska ytlig, lade inte så stor vikt vid att uttrycka ett djup medan Postimpressionismen mer vill uttrycka en känsla, gå på djupet, ett steg längre. Jag hade svårt att förstå detta från början eftersom vissa av de impressionistiska målningarna grep min själ. Jag förstår dock ju mer jag tittar vad som menas, eftersom de postimpressionistiska målningarna är kraftfullare på ett sätt, mer påtagliga när många av de impressionistiska är naturtrogna med starka färger men ändå liksom eteriska.

Det intryck jag får när jag tittar på målningarna är att Impressionismen är mer verklighetstrogen än vad Postimpressionismen är. När jag tittar på målningar av Monet, Renoir och Pissarro känns det som att jag svävar in i målningarna. Det känns som bilder av en verklighet som är mycket vacker, fri med en lätt energi och att jag är där eller skulle vilja vara där.

När jag sedan tittar på Van Gough, Cezanne och Gauguin blir målningarna mer ”målade”. Det är fortfarande motiv från ”verkligheten” men nu med skarpare konturer och förvrängda former, vilket gör att för mig är det svårare att ta mig in i målningen. De kräver mer. Jag tycker om många av dem också men det är mer målningar som jag kan titta på och tycka de är snygga eller kraftfulla, de väcker känslor i mig men de ändrar inte mitt sinnestillstånd så direkt som impressionismen. Det känns som att det i dem finns fler detaljer och sinnesstämningar att finna varje gång man tittar på dem.

Jag kan känna en stark frustration när jag tittar på Van Goghs målningar. Ett exempel är detta självporträtt där det känns lite som att han sitter instängd i en bur och krafsar på väggen för att få komma ut. Jag upplever det som att det är hans tydliga penseldrag som ger målningarna denna känsla av frustration. Jag känner en enorm smärta i många av hans målningar. Många känns stökiga eller taggiga.

Två tavlor jag tycker om av honom är dels hans mullbärsträd som jag tycker uttrycker liv, man kan riktigt känna stormen och hur det händer saker, lite som att han var på väg vidare, att ”förändringens vind” blåste, dock upplever jag här inte alls samma frustration som i många av de andra, utan snarare känns den hektisk och lite förväntansfull.

"Kyrkan i Auvers" (kan ses i tidigare inlägg) känns som ett hus som är ganska mjukt i kanterna, jorden rör sig och huset följer med i vågorna. Lite spöklikt men ändå stilla. De här båda tavlorna skulle jag gärna ha hemma på min vägg i ett rum där man är aktiv. Jag upplever dem starka och inspirerande.

Gauguin å andra sidan gjorde målningar med starka mustiga färger som ger mig en känsla av värme och harmoni. Hans Tahitiska tavlor skulle jag gärna ha hemma i vilket rum som helst. Jag tycker om färgerna och det mjuka intryck hans målningsteknik ger. 

Jag läser att Gauguin strävar efter att återfinna de klassiska idealen utan att försaka känslan. Han är länge impressionismen trogen men kunde sedan inte längre underkasta sig utan frigjorde sig och drogs mot exotiska mål.

De verk av Cezanne som jag funnit har inte alls berört mig och därför tar jag inte upp honom.

Jag upplever det som att Van Gogh och Gauguin lite grann är varandras motsatser. Van Gogh stökig, obalanserad och frustrerad medan Gauguins målningar utstrålar frid, harmoni och balans. Att läsa om Van Gogh och hans liv har berört mig starkt, man förstår varför det skrivits mycket om honom. Han var säkert ingen lätt person att ha att göra med för andra människor men framför allt inte för honom själv.

Mitt övergripande intryck av postimpressionismen (då framförallt de tre konstnärer vi skulle titta på, eftersom på ett sätt är det fortfarande postimpressionism) är att de vill forma det oformliga från impressionismen… sätta substans på det substanslösa.

Dessa två perioder, eller egentligen två konstnärer, en från vardera period, Monet från Impressionismen och Van Gogh från postimpressionismen, har tagit mig ut på kraftfulla resor i mitt inre. I och med att vi även ska måla blir det en manifestation i det yttre som tvingar mig till att samla ihop mina upplevelser. Monet gjorde att jag direkt satte igång att måla, medan Van Gogh har rört till det för mig och jag har fortfarande inte fått till det. Ska bli intressant att se hur resultatet jag ska lämna in på söndag blir.